Historik hämtat från SVTK- hemsida.

Historik Taxens ursprungsland anses vara Tyskland och rasen ska ha uppstått och renodlats från lågbenta tyska stövare, ”Deutsche Bracken”. Den tyske kynologen Engelmanns tes är att taxen ursprungligen varit en dvärgstövare och först senare kommit att användas som både gryt- och spårhund. De tre olika hårlagsformerna kort- lång- och strävhårig har förekommit mycket tidigt. Den korthåriga varianten anses vara den äldsta och sträv- och långhårig har rekonstruerats genom inblandning av andra raser. Man ska vara medveten om att rasavel med slutna stamböcker är ett senare tiders påfund. Redan 1879 fastställdes emellertid den första rasbeskrivningen och 1888 bildades den tyska taxklubben. Taxen har alltså ett ursprung som renodlad jakthund och detta har förstås präglat rasens mentala egenskaper. Egenskaper som värdesattes var energi och jaktlust, ett utpräglat spårsinne, envishet och mod i kombination med rovdjursskärpa. Det har alltid varit en mångsidig hund som har arbetat i samarbete med sin förare och varit känd för att vara klok och karaktärsfull. Mindre önskvärda egenskaper som aggressivitet mot tamdjur och svårigheter att fördra andra hundar samt skällighet har också förekommit. Taxen har dock alltid varit en mycket omtyckt sällskaps- och innehund i motsats till många andra jakthundsraser. Den spreds snabbt över hela världen och som en kuriositet kan nämnas att de flesta kungahus har hållit sig med taxar. Till Sverige kom taxen tidigt och svenska taxklubben grundades 1901. De första taxarna i Sverige var allround-jakthundar, men kom att alltmer bli specialiserade som grythundar. Det var i huvudsak den korthåriga varianten som förkom till en början. I samband med ökningen av rådjursstammen i Sverige under 1940-talet uppstod behovet av små långsamdrivande hundar. Där hittade taxuppfödarna sin nisch och särskilt de drivande strävhåren fick i Sverige ett enormt uppsving med över 3000 registreringar 1985. De långhåriga taxarna har i Sverige i huvudsak varit en sällskapshundsras och hade sin storhetstid i början på 70-talet med över 1500 registreringar/år. Mindre varianter av taxar dvärg- och kanintaxar har förkommit sparsamt mycket länge. Bröstomfånget bestämmer rastillhörighet och en kanintax får vara högst 30 cm runt bröstkorgen och en dvärgtax högst 35 cm. Ursprungligen var dessa små taxar också ämnade för jakt och de minsta användes som namnet anger till jakt på kanin. Dvärgtaxarna har haft sitt användningsområde framförallt som grythundar på räv och grävling. I Sverige har vi inte haft lika stora populationer av de små varianterna och de har inte avlats för sina jaktliga egenskaper utan i huvudsak varit utställnings- och sällskapshundar.